Kvällen började hur bra som helst. Hade det riktigt trevligt. Ända tills vi skulle gå hem, tänker inte nämna några namn till att börja med. Jag kanske inte ens borde skriva det här på bloggen eftersom att det är så pass många som läser det här. Men jag tänker inte nämna detaljerna. Måste bara få skriva av mig. Sitter på sängen. Känner mig helt tom. Fortfarande chockad. Tillbaka... Allt var bra, jag hade precis kommit hem och lagt mig i sängen. Får ett samtal och personen jag pratar med skriker och gråter, hör att det händer något hemskt. Hjärtat slår hårt. Jag slänger på mig kläderna så fort jag kan, hoppar upp på min punkterade cykel och trampar som aldrig förr. Kommer fram, ambulans och polis är på plats. Vi står rädda och hoppas på att polisen skall hitta personen. Pustar ut när de till slut hittar personen, vi åker ner till akuten. Försöker få kontakt. Jag ser blod. Stelnar till. Får ingen kontakt. Personen får stanna kvar över natten. Jag och en till hälsar på idag för att se hur det är. Fortfarande ingen kontakt. Visar sig vara värre än vad vi trodde.

Nu sitter jag hemma på sängen som sagt... Vet inte vad jag skall göra. Vet inte vad jag skall tänka. Vill inte vara hemma, inte vara ensam. Vill inte se bilderna framför mig. Jag sätter på mig ett slags skal så att det inte syns på utsidan. Men det känns. Önskar att jag kunde göra något.