Allting bara fullständigt snurrar i mitt huvud när jag tänker på dig. Vem är du egentligen? Jag kan inte kalla dig för pappa... Du är en helt främmande människa som jag inte mött sen jag var 4 år gammal. Efter alla dessa år... Utan någon som helst kontakt med varandra, så säger du nu att du saknar mig. Hur kan du sakna mig undrar jag? Du vet inte vem jag är. Du vet knappt hur din egen dotter ser ut...

Allt jag har hört om dig... Bara massa dåliga saker. Du har gjort det ena och det andra. Jag borde inte lyssna på orden som sagts. Jag borde bilda mig en egen uppfattning om dig. Men hur lätt är det inte att påverkas av allting man får höra om dig?

Jag har klarat mig utan dig ända fram tills nu, då klarar jag mig resten av livet med. Eller? Klart jag någon gång vill veta vem du är, hur du mår och hur ditt liv ser ut. Men just nu vet jag inte om jag är redo att bygga upp en relation med dig. Ska vi kalla oss för far och dotter? Det tar dagar... Månader... År att bygga upp en sådan reltion! Jag har alltid undrat hur det är att ha en pappa... Men när jag nu får chansen så är jag inte redo. Det känns helt konstigt... Borde jag inte vara glad? Att han äntligen vill träffa mig och veta vem jag är?