Jag är verkligen helt slut. Slut i kroppen och det är slut på alla tårar. Trodde verkligen inte att jag skulle gråta så mycket som jag gjorde på begravningen. Låtarna som fick en att tänka, att stå där vid kistan... Veta att han ligger där inuti... Och sedan ta farväl. Det var jobbigt. Se alla i ögonen, känna smärtan. Det är hemskt. Min första begravning som jag har gått på och jag vill verkligen inte gå på fler. Men det är man tvungen till. Det är underbart fint med begravning, men samtidigt det hemskaste som finns. Veta att man aldrig kommer att få se personen igen. Veta att man aldrig kommer att röra vid personen igen... Veta att personen aldrig kommer vara där mer.
Döden är så orättvis ibland. Att dö vid en sådan ålder. Inte hinna med alla sina drömmar i livet. Han hade så mycket kvar. Så mycket att leva för. Så skall en jävla sjukdom förhindra allt! Jag blir så ledsen...
Men jag säger som Yngve. Allt är bra nu, för vi älskar varandra.

Jag börjar att se ljuset i mitt liv. Är glad för det jag har, strävar inte efter mer. Jag är nöjd. Jag har allt som man kan önska sig. Jag har allt. Jag skall ta vara på min tid. Jag skall leva fullt ut. Göra allt jag någonsin drömt om!