Ett rop på hjälp

Jag trodde jag hade världens bästa mamma, men jag hade verkligen så fel som man någonsin kan ha... Jag gav det en chans. Jag gav det en andra chans. Jag har gett dig alldeles för många chanser. Har stått ut med det här sen jag var fem år gammal. Jag orkar inte mer. Inte länge till. Jag har sån jävla lust att göra precis likadant som Louise. Hoppa av skolan, packa mitt och flytta någonstans och bara börja om. Ni kan se det som att jag flyr, för det är det jag vill... Jag vill fly från den här skiten. Jag har kämpat för länge, det syns inte utanpå, men det känns inuti. Jag önskar att jag också hade någon som brydde sig. Såg mig. Hjälp.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
bloglovin